Du också, Carl???

Apartheidmuren och palestinskt skapande

Jag satt just och översatte en dokumentär om palestiniernas situation på Västbanken. Jag såg palestinska barn och deras föräldrar bli misshandlade av bosättarbarn och deras föräldrar. Det var så vidrigt att jag, för att överhuvudtaget kunna hålla en professionell relation till det jag såg och höll på med, var tvungen att ta paus var tredje text ungefär.

Under pauserna hörde jag en nyhetssändning och där var Rice och Abbas för hundrafemtielfte gången mala något i stil med ”möjlighet till ett startskott för förhandlingar om en slutgiltig lösning”, löd det ganska precist och jag kände att jag inte längre begriper vad det betyder.  Var det inte där vi var för ca tjugo år sedan? Vad sjutton har hänt sedan dess? Vad är det som har hänt med oss?

Och så läser jag Carl Bildts ord: ”Även om det inte är alldeles klart, så går vi förmodligen mot någon typ av samtal om någon typ av möjlig fredsprocess i Mellersta Östern. Jag vill inte utesluta möjligheten att vi rör oss mot ett palestinskt statsbyggande.” Och känner att jag begriper ännu mindre.

Men, det här med Annapolis är så himla löjligt, hopplöst och tillgjort att det nästan låter som ett smaklöst skämt och ett riktigt falskt spel fast åt motsatta hållet. Om man liksom vill orka igenom den här perioden fram till den förbaskade dagen då fanskapet i Annapolis ska bli av, kan man hålla humöret uppe med ett tveeggat strategi. Antigen går det åt helskotta, vilket är mest troligt och då kan man fnissa elakt och fnysa genom näsan ett riktigt gällt: Vadvardetjagsa! Eller så går det riktigt bra, typ att israelerna får änglavingar eller så, och då kan man skåla med något bubbligt och gott!

 Uppriktigt sagt så tror jag mest på första alternativet. Men jag har inget emot att bli överraskad. Fast… om jag ska var riktigt, riktigt ärlig så tror jag inte att kafferepet i Annapolis kommer att bli av överhuvudtaget.

Jinge